Ilon Wikland är en av våra mest älskade illustratörer, med bilder som har gett liv åt några av barnlitteraturens allra största berättelser. Genom sitt långa samarbete med Astrid Lindgren har hon format hur generationer ser Bullerbyn, Madicken, Karlsson på taket och Bröderna Lejonhjärta framför sig.
Men hon har också illustrerat mängder av andra böcker och gett ut egna. I dem återvänder hon bland annat till sin egen barndom i Estland och flykten till Sverige under andra världskriget. Utöver böcker har Ilon gjort illustrationer till både tidningar och reklamuppdrag.
Under åren har hennes stil förändrats och utvecklats. Och du har förmodligen sett fler av hennes bilder än du tror.
Men vi börjar, som man ska, från början.
Ilon föddes 1930 i Tartu i Estland. Som liten bodde hon hos sin mormor, men det var framför allt åren hos farmor och farfar i kuststaden Haapsalu som kom att prägla hennes liv. När hennes föräldrar skilde sig blev farmor och farfar de viktigaste personerna i hennes liv. Ilon kom själv att betrakta dem som sina föräldrar.
De bodde i ett gult hus intill stadens kyrka – ett hus som senare skulle återkomma i flera av hennes böcker. Där fanns också trädgården med hallonbuskarna, stranden, vännerna och hunden Tito som ständigt följde henne. Det var också där hennes kärlek till tecknandet tog fart.
Redan som barn upptäckte Ilon att tecknandet hade sina fördelar. När det fanns sysslor att göra hemma fick hon ofta fortsätta sitta med sina papper, pennor och färger. För att det gjorde henne glad.
Många år senare berättade hon om Haapsalu: ”Det var en väldigt fin liten stad. Helt fantastiskt att jag fick vara där. Jag hade många kompisar, jag var inte ensam på något sätt.”
Men där och då visste ingen att trädgårdarna, husen, havet och människorna omkring henne under en lång tid bara skulle leva i hennes minne – för att en dag hitta vägen in i några av vår tids mest älskade bilder.
När andra världskriget nådde Estland förändrades allt.
År 1944, när Ilon var fjorton år gammal, bestämde hennes farmor att hon måste lämna Estland. Hon följde Ilon till en av de sista båtarna som lämnade landet innan Sovjetunionen återtog kontrollen över Estland. Därifrån gav sig Ilon ensam av över Östersjön mot Sverige.
Resan med flyktingbåten tog tre dygn. Det stormade, motorn gick sönder och både ryska och tyska krigsfartyg fanns i närheten. Ilon har berättat att resan kändes oändligt lång och att hon var rädd att de aldrig skulle komma fram.
Den 25 september 1944 nådde båten Dalarö utanför Stockholm. Bakom sig hade Ilon lämnat sitt hem, sin farmor och farfar, sina vänner och hunden Tito. Resan över Östersjön blev slutet på det gamla livet och tryggheten – men också början på något nytt.
Många år senare skulle minnena från barndomen och flykten bli grunden till Den långa, långa resan, med bilder av Ilon och text av Rose Lagercrantz. Boken bygger på Ilons egna minnen och erfarenheter, gestaltade i bild av Ilon och i text av Rose Lagercrantz.
När Ilon kom till Sverige var hon ensam, utan att kunna språket och utan att veta vad framtiden skulle föra med sig. Men hon hade med sig något som ingen kunde ta ifrån henne – sin fantasi och sin vilja att skapa.
Den första tiden i Sverige var inte enkel. Efter ankomsten bodde Ilon tillsammans med andra estniska flyktingar i en skolbyggnad i Stockholm. Men kort därefter svimmade hon på skolgården och vaknade upp på sjukhus. Hon hade fått gulsot. Där låg hon svårt sjuk, utan att kunna svenska och långt bort från allt hon kände till.
I sin lilla gula koffert hade Ilon adressen till sin faster Valentine Laroche, som bodde i Stockholm. Hon skrev till henne från sjukhuset och bad henne komma på besök. Valentine kom med pennor och papper, och Ilon började rita och måla. Snart var sjukhussängen full av pennor, färger och papper. Ilon har berättat att tecknandet fick tiden att gå fortare och gjorde att hon inte längre kände sig lika sjuk och ensam. Sjukhuspersonalen såg hur mycket det betydde för henne och lät henne fortsätta.
När Ilon blev frisk flyttade hon hem till sin faster, som var konstnär och hyrde ett rum på Odengatan 4 i Stockholm. Valentine såg Ilons begåvning och hjälpte henne vidare till Skolan för bok- och reklamkonst, där Akke Kumlien var föreståndare. I januari 1945, fortfarande bara fjorton år gammal, började Ilon studera där.
Tecknandet hade följt henne sedan barndomen i Estland – och nu blev det också hennes väg in i det nya landet.
Ilon visste tidigt vad hon ville göra. Redan som ung arbetade hon samtidigt som hon utbildade sig, och hon tog alla möjligheter att utveckla sitt tecknande.
Som sextonåring började hon arbeta i en bokverkstad där hon lärde sig hur böcker tillverkas. Senare arbetade hon på en dekorationsateljé och blev konstnärlig ledare för en filmtidskrift som tillhörde Bonnier, med ansvar för tidningens formgivning. Samtidigt fortsatte hon att utbilda sig. Efter Skolan för bok- och reklamkonst studerade hon bland annat på vad som idag heter Konstfack, Signe Barths målarskola, Konsthögskolan och kompletterade sina konststudier i London och Paris.
1953 behövde Ilon arbete. Med sin lilla dotter Hélène i barnvagnen, och teckningarna med sig, gick hon till Rabén & Sjögren för att söka jobb som illustratör. Där träffade hon Astrid Lindgren. Ett oväntat möte som skulle komma att förändra hennes liv. (Mer om det kommer du kunna läsa lite längre ner.)
Under de följande decennierna illustrerade hon mängder av böcker och gjorde illustrationer för tidningar och reklam. Förutom Astrid Lindgren samarbetade hon med många andra författare, bland andra Edith Unnerstad, Hans Peterson, Rose Lagercrantz, Barbro Lindgren och Mark Levengood.
Men Ilon har också hämtat inspiration från platser hon besökt. Både bron i Bröderna Lejonhjärta och naturen i Ronja Rövardotter har inspirerats av Schweiz, där hon har tillbringat mycket tid och där två av hennes döttrar bor sedan många år. Förebilden till dockan i Potatisbarnen hittade hon i Mexiko.
Den som följer Ilons bilder genom åren kan se hur hennes uttryck har förändrats och utvecklats. Men för Ilon har det alltid varit viktigt att inte efterlikna någon annan. Hon har gärna tittat på konst, gått på museer och utställningar och studerat andra konstnärer – men alltid velat göra sina egna bilder.
Och trots alla framgångar pratar Ilon själv ganska odramatiskt om sitt långa yrkesliv. När hon fick frågan om det var något särskilt som varit det bästa med livet som illustratör svarade hon: ”Jag har haft det väldigt bra.”
Mötet med Astrid Lindgren blev avgörande för Ilons liv. När de träffades på Rabén & Sjögren den där dagen 1953 arbetade Astrid med Mio, min Mio. Hon gav Ilon ett avsnitt ur manuset att ta med hem. Ilon läste, tänkte och ritade – och kom sedan tillbaka till förlaget med sina bilder. Astrid blev nöjd och Ilon fick jobbet.
Det blev början på ett samarbete som skulle pågå i flera decennier. Ilon kom att ge form åt många av Astrids mest älskade världar och figurer, från Mio, min Mio (1954), Karlsson på taket (1955) och Madicken (1960) till Barnen på Bråkmakargatan (1958, första boken), Ronja Rövardotter (1981) och Bröderna Lejonhjärta (1973). Och många, många fler.
När Ilon arbetade med Astrids berättelser började bilderna ofta växa fram redan under läsningen.
”Jag får bilder i huvudet innan jag ritar ner dem”, har hon berättat.
Men arbetet skedde också i nära dialog. Ilon läste Astrids texter, de pratade om dem och Astrid fick se bilderna under arbetets gång. Som Ilon själv beskriver det: ”Jag läste det hon hade skrivit och pratade med henne. Jag ritade och så fick hon se om det var tillräckligt bra.”
Det var sällan Astrid bad Ilon tänka om kring en figur. En av gångerna gällde Karlsson, som Ilon hade ritat med hatt och glasögon, men Astrid tyckte inte att det var rätt Karlsson. Den riktiga Karlsson befann sig ju i Les Halles i Paris, skulle det visa sig.
När Astrid arbetade med Bröderna Lejonhjärta ringde hon en dag Ilon och bad henne komma hem till lägenheten på Dalagatan. Där läste Astrid det första kapitlet högt ur sina anteckningar. Ilon satt mitt emot och grät. Bröderna Lejonhjärta skulle senare bli den av Astrids böcker som stod Ilon allra närmast.
Med åren blev samarbetet också en vänskap. De firade födelsedagar, mötte läsare och reste tillsammans. När Ilon 1989 återvände till Estland efter 45 år följde Astrid med henne.
År 1951 gifte sig Ilon med Stig Wikland. Tillsammans fick de fyra döttrar: Hélène, Birgitta, Fredrika och Anna. Att familjen blev stor var ingen slump. Ilon hade själv vuxit upp som enda barn och visste hur ensam man kunde känna sig. När hon fick egna barn ville hon att det skulle bli annorlunda. Fyra barn, har hon senare konstaterat, var precis lagom.
Och barn blev det gott om även utanför familjen. Döttrarnas vänner kom och gick och hemma var det fullt av lek, stoj och liv. Mitt i allt satt Ilon och ritade vid det stora matbordet, bland papper, pennor och färger. Något eget arbetsrum hade hon inte till en början – men däremot gott om inspiration alldeles runt omkring sig.
Ilon behövde sällan leta efter modeller. De fanns ju redan där. Hon studerade sina döttrar och deras vänner i smyg – hur de lekte och sprang, hur de såg ut när de var glada och hur de såg ut när de var ledsna. Sedan fick barnen leta sig vidare in i bilderna. Och med åren dök även barnbarnen upp i hennes böcker.
Idag är det döttrarna som driver Design Ilon Wikland vidare för att bevara och utveckla hennes konstnärliga arv.
Trots att Ilon har levt större delen av sitt liv i Sverige har Estland alltid varit en viktig del av henne. År 1989, 45 år efter flykten, återvände hon för första gången till barndomens Haapsalu. Med på resan var Astrid Lindgren och Ilons äldsta dotter Hélène.
Efter alla dessa år fick Ilon återigen gå på Haapsalus gator, se havet och stå framför det gula huset där hon hade bott med farmor och farfar. Huset fanns kvar. Kyrkan bredvid också.
Minnena från Estland har följt Ilon genom hela livet och letat sig in i hennes bilder. Hon har själv berättat att hon ritat in något från Haapsalu i så gott som alla Astrid Lindgrens böcker som hon illustrerat. Och många år efter flykten blev barndomen också själva berättelsen, bland annat i Den långa, långa resan (1995) och I min farmors hus (2005). Även Sammeli, Epp och jag (1997) och Potatisbarnen (2008) har sina rötter i återkomsten till Estland och de minnen och möten som resorna dit väckte till liv.
När Ilon berättar om sin uppväxt återkommer hon ofta till det gula huset, trädgården med hallonbuskarna, kyrkan och alla kompisarna. Själv sammanfattar hon tiden så här: ”Allting var väldigt bra. Snällt och bra. Ända tills ryssen kom.”
År 2004 donerade Ilon över 800 originalillustrationer till den estniska staten. Två år senare öppnade Ilons Sagoland i Haapsalu, bara några steg från huset där hennes farmor och farfar en gång bodde.
Idag får barn och vuxna från hela världen möta hennes bildvärld där. Och på sätt och vis fick också Ilons bilder komma hem – till platsen där hennes egen berättelse en gång började.
Ilons arv är större än de egna bilderna. Det sträcker sig också framåt – till nya generationer och allt de ännu har kvar att upptäcka och skapa. År 2017 grundade hon Ilon Wiklands stiftelse för barnkultur, med målet att ge fler barn möjlighet att upptäcka glädjen och kraften i att skapa.
Stiftelsen stödjer personer och verksamheter som arbetar för barns kreativa utveckling – inom allt från teckning och måleri till musik, teater och dans. Bidragen går i första hand till verksamheter i Sverige och Estland, men stiftelsens ändamål omfattar även andra länder.
Genom åren har stödet bland annat gått till barns konst- och kulturverksamhet, Artoteket på Drottning Silvias barnsjukhus och stipendier till bilderboksillustratörer för att resa till barnboksmässan i Bologna.
För Ilon har tecknandet funnits med sedan barndomen – som glädje, tröst och så småningom ett helt yrkesliv. Genom stiftelsen får fler barn chansen att hitta sin egen väg in i skapandet.
