Vid sidan av alla samarbeten med andra författare har Ilon också gett ut böcker där hennes egna bilder, idéer och berättande står i centrum.
Hunden Sammeli fick en alldeles särskild plats. Hon fanns på riktigt och blev Ilons nära följeslagare – och så småningom huvudperson i fyra böcker: Var är Sammeli? (1995), Sammeli, Epp och jag (1997), Sammeli, kom! (2000) och Sammeli, bada! (2001).
I böckerna blandas olika delar av Ilons eget liv. Sammeli, Epp och jag hämtar mycket från hennes barndom i Tallinn och vänskapen med skolkamraten Epp, medan flera av de andra Sammeli-berättelserna har miljöer som känns igen från huset där Ilon senare bodde utanför Stockholm – med trädgården, vattnet och förstås Sammeli själv.
Men Ilon berättade inte bara ur sitt eget liv. I Sotis – en alldeles sann historia (2012) utgår hon från något som hände hennes dotter Fredrika och hennes familj i Schweiz. En flickas älskade katt blir påkörd och dör, och sorgen tar över hela hennes värld. I bilderna försvinner nästan färgerna tillsammans med glädjen. Men när en liten svart kattunge en dag dyker upp utanför huset kommer färgen sakta tillbaka.
Sotis vågar stanna kvar i både förlusten och sorgen, men också visa att det går att bli glad igen. Det gör den till en bok som kan öppna för samtal med barn om något av det allra svåraste: att förlora någon man älskar.
Och så finns böcker som går åt ett helt annat håll. I När juldagsmorgon glimmar från 1998 samlade Ilon sina bilder kring klassiska svenska julvisor – från Sankta Lucia och Nu tändas tusen juleljus till Tre pepparkaksgubbar och Stilla natt. Även om det inte är Ilon som har skrivit sångerna, är det hennes bilder som håller ihop boken och ger de välbekanta visorna en egen värld.
Här får också berättaren Ilon ta plats. Ibland hämtar hon historier ur sitt eget liv, ibland ur någon annans – men alltid ur något som har berört henne och som hon velat berätta vidare i bilder.
