Foto: Anna Drvnik
Barbro Lindgren har skapat några av svensk barnlitteraturs mest egensinniga och älskade världar – från Loranga, Masarin och Dartanjang och böckerna om Max till de självbiografiska berättelserna om Sparvel. Hennes författarskap rymmer både det helt vardagliga och det fullkomligt tokiga, ofta med väldigt få ord och mycket värme och humor.
När Barbro och Ilon gjorde I min farmors hus tillsammans 2005 var det däremot Ilons egen historia som stod i centrum. Boken tar oss tillbaka till barndomens Haapsalu, till farmor och farfar, hunden Tito, vännerna och det gula huset – men också till kriget och människorna som fördes bort. Ilon stod för bilderna och berättelsen byggde på hennes minnen; Barbro skrev texten.
Två år senare kom Potatisbarnen. Också den utspelar sig i Haapsalu, men den här gången får fantasin ta betydligt större plats. Och idén började faktiskt hemma hos Ilon. En höstdag upptäckte hon hunden Sammeli i trädgården, där hon hade krafsat upp och ätit av potatisen. När Sammeli tappade en halväten potatis gjorde Ilon ett litet potatisbarn av den – och plötsligt fanns början till en ny berättelse!
Ilon skapade historien i bilder. Eller som hon själv har berättat: ”Ungefär sådan är mina bilders historia. Författaren Barbro Lindgren skrev en liten berättelse till den.”
Det blev två väldigt olika böcker. Den ena hämtar stoff ur det svåra i Ilons egen barndom. Den andra låter samma Haapsalu fyllas av potatisbarn, en grinig docka och hunden Sammeli. Men i båda fick Barbro sätta ord till berättelser och bilder som hade börjat hos Ilon.
